Att vara kristen i skolan, på jobbet, i vardagen, med vännerna, alla de där olika samtalsämnena och seminariumen man varit på och deltagit i har inte lett mig någonstans.
Jag sitter fortfarande här lika nollad över att jag blev så arg, över att jag helt plötsligt inte finner orden. Gud är med dig, han hjälper dig med vad du ska säga. Varför hjälper han inte mig, varför sitter jag där helt mållös med orden på tungan som jag bara inte kan komma på? Är det lögn alltihop, lyssnar jag inte, är jag inte lika Gudsfruktig som andra, eller är det helt enkelt så att Gud inte finns?
Jag sitter där, och vill skrika ut till människan som har tvivel på sin tro, att han eller hon måste försöka förstå, att han eller hon inte ens vill försöka förstå, fastän han eller hon har frågat om det. Jag tycker inte att han eller hon lyssnar, och jag kan tycka att han eller hon är så inbiten i sin åsikt och tanke att jag bara vill slänga denne i väggen för att då den att förstå.
Och så får jag höra att jag är fanatiker, och vägrar lyssna. Att jag inte ens försöker förstå. Men det är ju du som inte vill förstå, som inte lyssnar, som är så inne i din åsikt att du inte ens kan försöka se min!
Eller?
Hur vet jag att jag har rätt, att den andra är den som är trångsynt. Hur vet jag ens att jag har rätt om min åsikt? Jag vet ingenting inser jag när jag sitter där, inte om det andliga och inte om det som är så viktigt för de ickekristna man talar med, allt det där konkreta som man kan ta på. "Men det står ju så i Bibeln", "Det är ju ändå ingen som följer reglerna", "Det finns ju inga bevis, jag behöver bevis". Jag har inga bevis, jag följer inte "reglerna" och jag vet inte vad det står i Bibeln. Inte överallt och exakt.
Jag vet att det här är det viktigaste i mitt liv. Jag vet att jag alltid kommer vilja att alla de jag känner som inte tror ska göra det, att de ska övertyga mig om att jag tror rätt. Jag vet att jag kan ha fel, men jag tror inte det och jag kommer aldrig att tro det. Gör det mig till en fanatiker? Jag tycker inte det.
Jag tycker att det gör mig till en troende. Jag står på rätt sida, de andra står på fel. Jag får övertyga dem, men de får inte övertyga mig. Det är så det är, och jag måste ändra på mig. Man kan inte vara så trångsynt, det får man inte. Men det är svårt att inte vara det, jag måste inte bara försvara min tro inför de som tvivlar. Jag måste försvara den för mig som tvivlar. För tvivel, det existerar i min värld. Det gör mig inte mindre kristen, hur förklarar man det ologiska för den som måste ha allt logiskt och rationellt?
Hur?
Jag har tröttnat på att sitta och förklara och diskutera min tro så numera diskuterar jag det bara om jag vet att personen i fråga verkligen kommer lyssna och ta till mig. Vissa människor vill bara testa mig och se om de kan få mig att vackla. Det är jag inte intresserad av alls, jag vill föra samtal om tro där båda parterna är öppen för den andres åsikter, men utan att kräva medhåll i slutändan.
SvaraRaderaAtt kunna argumentera för Gud, Jesus och kristendom har alltid varit fruktansvärt viktigt för mig, även när jag inte riktigt trodde på det. Jag ville aldrig ta steget att kalla mig kristen utan att kunna försvara det. Självklart är det inte så för alla, men jag ville att någon skulle kunna grilla mig ordentligt och jag skulle klara mig undan att min trovärdigt att hade fått sig en törn. Just det där med trovärdighet har alltid varit viktigt för mig så jag skulle ljuga om jag inte sa att jag har läst hur mycket böcker som helst bara för att utrusta mig med argument för Gud.