Jag + Jesus.

Det finns dagar när jag vägrar prata med Jesus. Dagar då jag skäms för att jag är arg på honom, så jag undviker honom. Idag är en sånn dag. Idag är en sånn dag när jag bara vill skrika till honom att han skulle ju vara med mig. Men jag hör bara någon som skriker tillbaka att det var han ju.

Problemet är bara att om han är med mig en dag som denna, då betyder det att det är jag som har misslyckats, att det som är fel i mitt liv beror på mig. Och de tankarna kommer INTE från Jesus, det vet jag. Jag bara önskar att jag visste hur man ska ta tag i sådana tankar, de där tankarna om att man inte duger att man inte räcker till. Jag önskar att Jesus var med på det viset att han skrev någon förklaring till allt i molnen, eller postade mig ett brev. Jag önskar att han inte går via vägar jag inte alltid ser eller förstår, för ibland behöver man bli tillslagen för att förstå.

Så kanske var det det han gjorde idag, slog till mig för att få mig att vakna.

Men få mig att vakna för vadå?

Eller är det bara jag som letar orsaker till mina misslyckanden?

Hopp.

Ps 38:16

"Men, Herre, jag hoppas på dig,

du ska svara mig, Herre, min Gud."

Våga hoppas på Gud, han kommer inte överge dig.

Han kommer alltid finns där för dig, så länge du tillåter det.

Kanske du inte hoppas på Herren, men se till att ha hopp i ditt liv,

för vad vore livet utan det?

Ps 71:14

"Själv vill jag alltid hoppas på dig,

åter och åter sjunga ditt lov."

Att vara kristen...

Att vara kristen i skolan, på jobbet, i vardagen, med vännerna, alla de där olika samtalsämnena och seminariumen man varit på och deltagit i har inte lett mig någonstans.

Jag sitter fortfarande här lika nollad över att jag blev så arg, över att jag helt plötsligt inte finner orden. Gud är med dig, han hjälper dig med vad du ska säga. Varför hjälper han inte mig, varför sitter jag där helt mållös med orden på tungan som jag bara inte kan komma på? Är det lögn alltihop, lyssnar jag inte, är jag inte lika Gudsfruktig som andra, eller är det helt enkelt så att Gud inte finns?

Jag sitter där, och vill skrika ut till människan som har tvivel på sin tro, att han eller hon måste försöka förstå, att han eller hon inte ens vill försöka förstå, fastän han eller hon har frågat om det. Jag tycker inte att han eller hon lyssnar, och jag kan tycka att han eller hon är så inbiten i sin åsikt och tanke att jag bara vill slänga denne i väggen för att då den att förstå.

Och så får jag höra att jag är fanatiker, och vägrar lyssna. Att jag inte ens försöker förstå. Men det är ju du som inte vill förstå, som inte lyssnar, som är så inne i din åsikt att du inte ens kan försöka se min!

Eller?

Hur vet jag att jag har rätt, att den andra är den som är trångsynt. Hur vet jag ens att jag har rätt om min åsikt? Jag vet ingenting inser jag när jag sitter där, inte om det andliga och inte om det som är så viktigt för de ickekristna man talar med, allt det där konkreta som man kan ta på. "Men det står ju så i Bibeln", "Det är ju ändå ingen som följer reglerna", "Det finns ju inga bevis, jag behöver bevis". Jag har inga bevis, jag följer inte "reglerna" och jag vet inte vad det står i Bibeln. Inte överallt och exakt.

Jag vet att det här är det viktigaste i mitt liv. Jag vet att jag alltid kommer vilja att alla de jag känner som inte tror ska göra det, att de ska övertyga mig om att jag tror rätt. Jag vet att jag kan ha fel, men jag tror inte det och jag kommer aldrig att tro det. Gör det mig till en fanatiker? Jag tycker inte det.

Jag tycker att det gör mig till en troende. Jag står på rätt sida, de andra står på fel. Jag får övertyga dem, men de får inte övertyga mig. Det är så det är, och jag måste ändra på mig. Man kan inte vara så trångsynt, det får man inte. Men det är svårt att inte vara det, jag måste inte bara försvara min tro inför de som tvivlar. Jag måste försvara den för mig som tvivlar. För tvivel, det existerar i min värld. Det gör mig inte mindre kristen, hur förklarar man det ologiska för den som måste ha allt logiskt och rationellt?

Hur?

Du ser flisan i din grannes öga, men inte bjälken i ditt eget.

Jag vet det, jag har alltid vetat det, och jag har alltid sagt det så fort jag är medveten om att jag gör det där felet.

Men hur gör man när man är medveten om att man gör felet,

men flisen i grannens öga sticker så mycket i min egen kropp att jag inte ens kan tänka på personen som äger ögat.

Vad gör man när man vet att man måste förlåta men inte kan?

Vad gör man när man gjort någonting man ångrar som man inte kan ta tillbaka?

Och vad gör man när någon annan har gjort något man vill ta tillbaka, men inte kan?

Du skall icke tala osanning.

Vi har alltid fått lära oss att ljuga är fel. Inte bara i kyrkan, utan överallt.

Jag har tänkt på det där, när man passerar gränsen till ljug.

Är det till exempel att ljuga om man undanhåller något för en vän, som ska bli en överraskning senare?

Och är det till exempel en lögn, om man ljuger för att skydda en annan person?

Jag läste någonstans att vara ärlig är inte att säga allt man tänker, utan att mena allt man säger. Ett av de bästa visdomsord jag har hört, men det ger mig inga svar.

När blir det en synd att ljuga, hur grov måste lögnen vara? Ska man ljuga som en egoistiskt handling för att det ska vara fel,

eller är det fel alla gånger?

Första inlägget 1.1-2

Har du hittat hit så känner du med stor förmodan någon av oss som står bakom bloggen.

Och läser du det här så har nog inte så mycket annat blivit skrivet ännu.

Men denna bloggen skriver du, lika mycket som vi.

Det är det som är meningen,

det enda du ska komma ihåg är att Jesus står i centrum.